Our Story

Idéen bakom Shieldmaid är att ett smycke ska vara mer än ett smycke. När jag skapade det första smycket till Shieldmaid var det ingen slump att det blev just en sköld.

Jag var i en fas där jag behövde utvecklas, komma loss från invanda spår, få fatt i mina drömmar och börja leva fullt ut. En känsla av att vilja bli mer sann mot mig själv. Jag upplevde att jag var fast i en bubbla och inte kunde vara mig själv fullt ut. Livet rullade på med man, barn, karriär och innerstadsliv. På sätt och vis hade jag inget i övrigt att önska. Ändå fanns den där. Känslan av att vara ofri, att vara instängd och att ägna sitt liv åt ett yrke som kändes alltmer fyrkantigt när jag egentligen bubblade av kreativitet som inte fick något utlopp.

Skapandet har alltid varit en röd tråd i mitt liv. Som barn gjorde jag miniatyrer i lera, som tonåring gjorde jag broscher och sålde, som ung vuxen blev det silversmide, drejning och smycken. Alltid som hobby, aldrig i min vildaste fantasi som ett möjligt yrkesval. Jag skulle bli jurist. Skapandet har funnits där som en vän, en källa till glädje men även som tillflyktsort och livlina i livets svåraste stunder. Under åren med småbarn blev livet så kompakt och intensivt att skapandet försvann. Min juridiska karriär blev allt mer krävande och min inre röst försvann alltmer i bruset. Jag sökte i många år efter min egen röst för att hitta tillbaka till inspirationen. Min man och mina barn var en fantastisk glädje, men den egna drivkraften och glädjen inifrån lyste alltmer med sin frånvaro. Till slut, efter att ha bytt jobb ett antal gånger och klättrat i karriären, så kände jag att jag kom till en återvändsgränd, och jag såg ingen väg framåt och ingen väg tillbaka.

story01

Det var då det hände, den där inre rösten bubblade plötsligt upp och en längtan att göra smycken igen. På kvällar och helger gick jag kurs efter kurs inom silver och design. När jag skapade kände jag att jag kunde vara mig själv fullt ut igen, jag fick massor av energi och glädjen bubblade upp. Ett litet frö såddes, kanske, bara tänk om? Skulle jag kunna syssla med det här på heltid. Som ett yrke. Men jag slog bort tankarna. Så många hinder, och hur skulle jag klara det. Driva eget, hur gör man? Och hur skulle vi klara det rent ekonomiskt med våra höga kostnader för lägenhet i innerstan och hus på landet. Det går ju inte bara att hoppa av ett välbetalt jobb. Hur skulle jag hitta modet?

Jag har alltid älskat mode, storstadens puls och känslan att vara där det händer. Men samtidigt älskat sådant som ger näring åt fantasi och känslor såsom böcker, filmer, poesi om myter, sagor och berättelser om svunna tider.

Så varför blev det då Shieldmaid, och varför blev det första smycket en sköld?

Jag hade hunnit några månader in i mitt nya smyckesskapande. Satt sena kvällar och helger i min nyinrättade atlejé i vår stora lägenhet på Södermalm. En kväll som många andra satt jag och tittade på tv-serier. Då plötsligt var hon där, Sköldmön, kvinnan som för 1000 år sedan trotsade sina rädslor, hade modet att ge sig ut på öppet hav utan att veta var hon skulle gå iland, eller vad hon skulle möta där. Hennes nyfikenhet och hennes drömmar bar henne. Som skydd och som bevis på hennes mod bar hon en sköld.

Det var då det hände. Hennes blick skar genom genom rutan, den skar genom 1000-år och nådde mig just där och då den där grå och regniga kvällen. Då stod det plötsligt klart för mig, att om jag inte vågar nu, så kommer snart det där lilla fönstret mot nya möjligheter att stängas igen. Den inre rösten kommer att slockna i bruset och jag kommer att fortsätta på det spår som leder bort från mig själv.

Så jag reste mig ur soffan. Borstade dammet av mina axlar. Samlade ihop mina rädslor, min sårbarhet och mina tvivel. Sedan gick jag ner för trappan, längs den långa korridoren bort till min ateljé i andra änden av lägenheten. Och i ljuset av gatlyktornas sken och stadens brus, satte jag mig ner och skapade den den första skölden. Min sköld. Den första. Resan hade börjat.

Hoppas ni, kära läsare, vill följa med oss på Shieldmaids resa. Vi har precis seglat ut på ett öppet hav. Vinden blåser i håret där vi står i fören och blickar ut. Vi vet inte var vi kommer gå i land eller vad vi kommer att möta, men vi är på väg, och som skydd och bevis på vårt mod bär vi en sköld.

Välkommen in i Shieldmaids värld!

signatur