En av de saker som jag verkligen gillar med att driva det här företaget är möjligheten att komma ut och prata om Shieldmaid, sköldar och mod. Och att få träffa alla fantastiska människor och höra deras berättelser.
Igår var jag hos en organisation som heter Lady Circle, en förening för kvinnor med syfte att samla in pengar till välgörande ändamål och samtidigt nätverka och stärka varandra. Jag var inbjuden att hålla ett föredrag om mitt entreprenörskap. Det det blev en riktigt härlig kväll och idag bär jag med värme med mig alla möten och samtal från gårdagen. 
Min vision med Shieldmaid är inte att sälja så många smycken som möjligt, min vision är att nå ut till så många kvinnor som möjligt med ett stärkande budskap om att våga vara sig själv, ta plats, tro på sig själv och våga lysa.
När jag tvekade och famlade efter modet att våga säga upp mig och lämna den väg som jag trodde var destinerad mig, blev jag av en slump inspirerad av kvinnor som levt här för 1000 år sedan. Deras mod att ge sig ut på helt okända hav, navigera utifrån stjärnorna och inte ha en aning om vad de skulle möta när de gick i land, gav mig styrkan att själv våga ge mig ut på en helt ny resa i mitt liv. Deras mod gav eko ända in i vår tid och jag kände mig uppburen av alla de kvinnor som vågat före mig. Deras mod blev också mitt.
Dessa kvinnor bar sköldar som skydd, men de bar också skölden som ett bevis på deras styrka och mod. Och vi ska inte vilseledas och tro att inte också dessa kvinnor hade tvivel, rädslor och sorger, precis som vi. Men de bar sina rädslor med högburet huvud och skölden höjd. De lät modet och frihetslängtan övervinna rädslan.
Tack vare dessa kvinnor fick jag modet att starta mitt företag, som jag också gav namnet Shieldmaid, efter deras benämning Shield Maidens. Det första smycket jag skapade blev en sköld. Jag skapade en sköld för att jag behövde en. Nu gör jag sköldar för andra. 
Det finns så mycket att ängslas över idag. Särskilt som ung kvinna. Att inte duga, att andra ska tycka en massa saker om en. Alla dessa rädslor blir till hinder. Och det är lätt att tappa bort sig själv. Man kanske inte ens märker när det sker. Bara en diffus känsla av att något skaver. Att man långsamt håller på att slockna.
När Nelson Mandela kom ut ut från sin långa tid i fängelset på Robben Island, var han inte bitter. Tvärtom förlåtande och försoningsfull. Det finns en dikt skriven av en kvinna som heter Marianne Williamson. En dikt som Nelson Mandela ska ha haft med i sitt installationstal när han blev president 1994. Han sa så här. Det som skrämmer oss mest är inte vårt inre mörker. Det är vårt inre ljus. Men vi är inte satta här på jorden för att vara bleka kopior av oss själva. Och när vi låter vårt eget ljus skina så kommer vi omedvetet tillåta andra att göra detsamma.
Dessa ord fick mig att släppa på Jante och våga släppa fram mer av mig själv. Jag tycker om tanken om att om jag bara vågar lysa så kommer andra att göra detsamma..
Starten på Shieldmaid, blev också starten på en personlighetsutveckling för mig. Jag har blivit mycket mer generös mot mig själv och andra. Den avundsjuka och missunnsamhet jag tidigare kunde känna är som bortblåst. Och jag tror att det har och göra med att jag nu befinner mig på en plats som jag känner är min. Där jag får blomma, växa och lysa.
Det betyder inte att jag inte bär på sorger och rädslor. Det gör jag, ofta närvarande. Men jag har en glöd som fått växa sig stark, och jag har min sköld som ger mig mod att lysa.
Min önskan är att alla kvinnor ska få fatt i sin inre glöd och vågar lysa ännu klarare. Tillsammans kan vi lysa upp den här världen.
Tack Lady Circle för att jag fick komma till er.
Anna