YOUR STORY I ANNA MÖTER
Shieldmaids grundare Anna Odebäck träffar Ulrika Norberg, chefredaktör för Femina, i ett samtal om mod.
BY SHIELDMAID I TIS 11 FEB
”Varje kvinna som väljer att föda barn är modig”
Vi har stämt möte på centralstationen i Malmö, för att ta en kopp kaffe på Espresso House, och samtala om mod. Kaféet är ganska fullt och det slamras med kaffekoppar, det pågår förtroliga samtal och många sitter försjunkna i sina mobiltelefoner. Vi hittar ett perfekt litet atrium på kaféet där vi kan sitta ostörda. Ulrika utstrålar energi och lugn på samma gång. Ulrika vill ha sitt kaffe svart precis som jag och vi börjar genast småprata om allt möjligt.
Ulrika, jag har bett att få träffa dig för att jag skulle vilja prata med dig om mod. Du är chefredaktör, för tidningen Femina, som är det största livsstilsmagasinet för kvinnor. Jag föreställer mig att som chefredaktör kan man ibland behöva ta modiga beslut. Jag föreställer mig också att du under din karriär och i ditt liv ha behövt ta vissa modiga beslut för att komma dit du är idag.
Om jag säger ”Att vara modig”. Vad tänker du på då?
Då tänker jag på att det finns två aspekter. Dels att man vågar stå för någonting, dels att man har kraften att fatta modiga beslut. Det vill säga att man har en drivkraft och en önskan om att påverka och göra skillnad.
Tänker du då att man vågar stå för den värderingsgrund man har, och vågar agera utefter den. Och att det kan kräva mod.
Ja, det kan man säga. Samtidigt fattar vi många modiga beslut i livet utan att tveka. Jag tycker till exempel att varje kvinna som bestämmer sig för att föda barn har ett stort mod. Alla vet att en graviditet och en förlossning innebär både risker och smärta. Föräldraskapet är dessutom ett uppdrag för livet och ett rätt komplicerat sådant. Ändå är det många kvinnor (och män) som antar den utmaningen.
Jag minns att när jag var orolig inför min förlossning sa min man att det har kvinnor gjort i alla tider. Det var menat som en tröst men jag tänkte att det är nog lika existentiellt för varenda kvinna, då som nu. Man är så nära livet och döden i en förlossning.
Precis det sa min barnmorska till mig. Att du står mitt i livet med den ena foten och i graven med den andra. Det kommer jag alltid att komma ihåg för precis så är det. Man känner sig väl aldrig så levande som när man håller ett nyfött barn i sin famn? Det finns heller inget som överträffar det – och jag tror att de flesta som fått ynnesten att uppleva det, känner likadant.
”Mod handlar om att våga. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”
Så vad skulle du säga att mod betyder för dig Ulrika?
Jag tycker att mod handlar om att våga. Det finns en mening som jag tänker på ibland. Det var Astrid Lindgren som sa att ”ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”. Det ligger så mycket i de orden. Det kan handla om allt från civilkurage till att du vågar fatta olika beslut om ditt eget liv. Karriär, relationer – hela livet består av olika vägval…
Jag gillar att du tar upp det där citatet från Astrid Lindgren. Det är ett favoritcitat för mig också. Att man ibland bara måste göra saker man egentligen inte vågar. Att det finns saker som är så viktiga att stå upp för att man bara måste göra det om man ska kunna kalla sig människa. Annars är man faktiskt bara en liten lort.
Precis! Om du aldrig vågar, har du inte gjort skillnad på ett enda sätt. Och det är väl ändå det livet går ut på, att göra skillnad på något vis? Och så får vi vara tacksamma för alla de människor som, om man tittar bakåt i tiden, har haft mod. Tänk om vi inte hade haft modiga människor som stod upp mot nazismen under andra världskriget, till exempel?
”Om du aldrig vågar har du inte gjort skillnad på ett enda sätt. Och det är väl ändå det som livet går ut på, att göra skillnad på något vis?”
Jag har precis läst en intressant bok som jag också skrev en krönika om i Femina. Jag brukar inte läsa självhjälpsböcker, men 5 sekundersregeln: förändra ditt liv, ditt arbete och ditt självförtroende med vardagsmod är skriven av Mel Robbins, som är en av världens mest anlitade talare. Hon menar att innan man fattar ett beslut, så tvekar man ofta – och dessutom lite för länge, så att man till slut inte gör något. Då ska man räkna ner: ”5, 4, 3, 2, 1 – kör!”. Då hinner inte hjärnspökena ta dig, det vill säga det finns inte tid att intala sig själv att man inte kan eller vågar. Det är då den första känslan, intuitionen eller magkänslan, kommer fram. Jag tycker det är superintressant hur våra egna hjärnspöken kan sätta käppar i hjulet. Så det är ett tips till alla där ute – börja räkna ner!
Ulrika, har du under ditt liv tagit något beslut som krävde mycket mod?
Det finns flera tillfällen. Ett sådant beslut var när jag flyttade tillbaka till Sverige från Kanada. Jag flyttade till Kanada när jag var väldigt ung och bodde där i tre år. Jag bestämde mig för att återvända hem, trots att jag hade en väldigt bra tillvaro där. Jag kände redan då att jag ville jobba med journalistik och att vägen dit hade varit så mycket krångligare i Kanada. Men det betydde att jag var tvungen att bryta upp: säga upp mig från jobbet, sälja av allt jag hade och säga hej då till mina vänner. Jag kom till Göteborg och började på journalisthögskolan – och det beslutet påverkade hela min framtid. Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag stannat kvar? Det hade säkert blivit lika bra men jag hade troligtvis inte arbetat med det jag gör idag. Till syvende och sist är jag glad över att jag valde journalistiken, för det är det jag vill arbeta med och inget annat.
Ulrika i Shieldmaids My Story Statement Örhängen.
Sedan tyckte jag att det var modigt av oss som familj att lämna Stockholm där vi hade bott i tjugo år. Min man hade inte satt sin fot i Helsingborg medan jag, som kommer från södra Sverige, i alla fall visste lite om staden. Det var ett stort beslut att sälja huset, lämna våra jobb, ta barnen ur dagis och så vidare. Men det var åtminstone före skolåldern, vilket gjorde beslutet lite enklare, eftersom tjejerna inte riktigt hunnit skaffa sig egna ”nätverk”. Jag mutade dem i och för sig med att om vi flyttar till Skåne så får de både katt och studsmatta. (skratt)
Vad var drivkraften för dig och för er att faktiskt rycka upp allting från Stockholm och flytta till Helsingborg?
Det var en kombination av att vi båda kunde börja jobba med något vi tyckte var jättespännande, i mitt fall att jag fick ta hand om Femina. Femina har en fantastisk position på marknaden och talar till så många svenska kvinnor. Det var otroligt svårt att motstå möjligheten att få arbeta med och utveckla ett sådant varumärke. Sedan är både min man och jag uppvuxna på landet och vi ville ge våra barn samma möjlighet: att bo nära skog och hav i ett litet samhälle där alla känner alla. Så det var en kombo – och det är inget vi ångrar. Samtidigt är jag den första att erkänna att jag älskar att komma tillbaka till Stockholm. Jag kan sakna vissa delar av staden och livet där jättemycket.
När man tittar tillbaka på sådana här beslut så kan jag ibland tänka att det var väl inte så farligt. Men när jag verkligen tänker efter så var i det så var det otroligt läskigt. Kommer du ihåg ögonblicket när beslutet fattades?
Det var ett ältande fram och tillbaka. Ska vi eller ska vi inte? Vad är plus och vad är minus? Och så mynnade det bara ut i ett beslut. Samtidigt var vi medvetna om att det skulle få stora konsekvenser. Vi bytte en trygg tillvaro mot en miljö som vi inte alls kände till. Även om vi till exempel hade besökt barnens skola, och träffat rektorn och så vidare, så kunde vi inte var hundra procent säkra på att det skulle bli kanonbra. Nu blev det bra och det är jag evigt tacksam för.
Samtidigt så känner jag så här: det är få viktiga beslut som jag ångrat. Någonstans undermedvetet har man nog gjort sig redo för en förändring. Både resonerat med sig själv i det tysta, och diskuterat och vridit och vänt på allting med andra, och sedan kommit fram till ett klokt beslut. Men det är klart, hade man inte haft modet så hade man fegat ur och inte kommit någonstans.
Det finns undersökningar som visar att det människor ångrar i slutet av livet är att de inte hade modet att leva det liv de ville leva. Så kanske är det bättre att våga, och riskera att misslyckas, än att inte våga alls?
Där är det otroligt viktigt, särskilt när det handlar om barnen, att man ingjuter mod i dem. Det funderar jag mycket på när det gäller mina tjejer. Jag vill att de ska känna sig trygga i sina beslut, att de ska kunna stå för allt de gör och veta vad de vill. Jag tycker att mina döttrar är smartare på det sättet än vad jag var i samma ålder. Så jag tror att den yngre generationen har lärt sig någonting väsentligt, som det tog längre tid för oss att uppfatta.
Fotocred: Helené Linsjö
Vi har pratat om mod. Och att mod handlar om att man på något sätt ger sig ut på en hal is och att man är rädd men att man gör det ändå. Kärnan i modet är kanske just att vara sårbar och våga stå kvar i det. Jag tänker på din roll som chefredaktör. Har du några tips som du har lärt dig genom åren hur man kan hantera den sårbarheten?
När man hamnar i en ledande position, så följer de tuffa besluten med uppdraget. Samtidigt är det jätteviktigt att man, även om man själv har det yttersta ansvaret, involverar andra och tar hjälp av och diskuterar med dem. Att jobba i team. Om du tänker att du måste fatta alla beslut och tänka ut allting själv, så blir sällan bra. Det häftiga är att få vara en del av en grupp och se andra människor blomstra. Att ha medarbetare som lyckas göra den där fantastiska intervjun, hitta ett hem som är en fröjd att få publicera, eller skapa ett modejobb som man vet att många kvinnor kommer att älska. Jag tycker också att vi som har ledarpositioner ska ta hjälp av varandra, för att ingen ska behöva känna sig ensam eller tycka att jobbet är för tufft. Jag själv har haft förmånen att arbeta för flera kvinnliga chefer, som har gett mig chanser. Det så viktigt att man kan se talangerna och lyfter andra.
Kan det vara så att kvinnor generellt inte är så bra på att kliva fram och ta plats, att det är en av anledningarna till att det inte är lika många kvinnor i ledande positioner inom företag osv. Jag tänker att som mamma, kvinna, företagare har jag ett ansvar att kliva fram och ta den platsen. För om inte jag gör det hur ska jag då förvänta mig att någon annan vågar göra det.
Det är betydelsefullt att vara det där språkröret, visa att du finns på alla sätt, och låt inte någon annan ta den platsen, eller ta över. Samtidigt tycker jag att det är a och o att vara en lyssnade människa. Det kan jag sakna många gånger i vårt samhälle. Förmågan att lyssna, och vara ödmjuk. Det är ingen motsägelse. Du ska kunna ta plats och vara framåt men också vara ödmjuk och lyssna på dina medmänniskor. Otroligt viktigt!
Är du en modig person?
Jag nog blivit modigare med åren. Det är förmodligen en kombination av erfarenhet och magkänsla, som gör att det är lättare att stå för det man tror på och tycker är betydelsefullt.
När gjorde du något modigt senast?
Det första jag kommer att tänka på är när min dotter blev ofredad för några månader sedan. Då gick jag ut digitalt och skrev ett öppet brev till förövaren. Min dotter var ute på promenad ensam i skogen och blev ofredad av en man. Tack och lov klarade hon sig helskinnad, men jag blev rasande. Jag blev så fruktansvärt, fruktansvärt arg. Samtidigt var jag rädd för att inlägget skulle väcka reaktioner som jag inte ville ha och att trollen skulle dyka upp. Men jag var tvungen att agera, för såhär får det inte gå till! Jag slapp trollen, tack och lov, i stället var det många mammor som hörde av sig och berättade att liknande saker hade hänt deras döttrar. Andra tackade för inlägget och skrev att ”det här ska jag visa min dotter”. Vi som har döttrar i tonåren bär ju på en ständig oro, vi ringer våra döttrar hela tiden medan de i sin tur tycker att vi är jobbiga och överbeskyddande. Det blev som ett helt egen liten ”community” av mammor, efter inlägget, där vi tillsammans kunde rasa och visa vår ilska mot att vi kvinnor, oavsett ålder, inte kan gå ut utan att riskera att bli ofredade.
Har du stött på någon person som du tycker är riktigt modig?
Jag skulle vilja träffa Madeleine Albright. Hon verkar vara världens coolaste människa. Hon har suttit bland slipsar och kostymer i alla år och arbetat för sin sak. Sedan är det otroligt kul hur hon har signalerat olika saker genom sina accessoarer, särskilt broscher. När hon skulle träffa Saddam Hussein, till exempel, så valde hon en brosch i form av en orm. Man ska aldrig underskatta ett smycke eller en accessoar …
Apropå smycken så har jag valt ut ett smycke som du ska få av mig som tack för att du delat med dig av dina tankar. Jag har valt ett halsband från kollektionen My story. Kollektionen handlar om att ha modet att ta makten över sitt liv och skriva sin egen berättelse. Jag tänkte att det skulle passa dig. En sköld kan man behöva även om man är redan är modig. Därför att när man är modig kommer man också stundtals att bli sårbar. Då kan det vara bra att ha en sköld som ett skydd, och som en påminnelse om att fortsätta fatta modig beslut.
Tusen tack! Det ska jag tänka på varje gång jag bär det.